Vill vara mänsklig igen



Mitt hjärta är helt tomt. Ekar när man ropar. Men ändå ingen som svarar, inte ens ekot. Så tomt. Jag känner inte hunger, jag känner inte heller när jag är mätt. Kan inte förklara direkt, men jag känner inte när det tar stopp. Jag kan fortsätta att äta. Men när jag väl äter är jag inte hungrig, utan jag äter för att.. känns bra för en ynka sekund och sen får jag lust att gå och lägga mig. Breda ut mig i sängen för jag känner hur kalorierna strömmar i hela min kropp. Som gift. Jag äter flera gram av choklad för att jag mår dåligt och jag tror att chokladen ska lindra. Men samtidigt straffa mig själv. Men den hjälper ingenting. Verkligen ingenting. Mer skada än nytta. Sen ligger jag vid toaletten med två fingrar i halsen. Hela kroppen rycker och tvister i obehag. Men min hjärna och själ mår bra av att spy upp det jag just ha ätit. Jag mår bra av det, av att känna sig tom. Jag vet att kroppen inte mår bra av att spy, men det är ännu ett sätt att tortera mig själv. Att få mig själv att må så dåligt att jag tillslut inte orkar mer. Massor små saker som får mig att falla ihop på marken. Jag vill träna så hårt och så länge tills det blir svart och jag svimmar. Men jag kan inte göra det. Har prövat så många gånger. Fastat och tränat i flera timmar. Svettats. Men ändå kan jag stå på crosstrainern och trampa. Jag vill svimma. Försvinna för några sekunder. Inget är längre som det brukar. Jag vill inte att mamma ska ta på mig. Irriterar mig på att han går runt och pustar och stonkar. Jag äcklas av se henne äta. Jag vill aldrig bli som min mamma. "Du kommer vara glad av att se din mamma med denna livsglädje när du blir äldre". Det sa en av mammas kompisar till mig ikväll när mamma stod full framför soffan och dansade medans jag var irriterad och sur för hon tog på mig och försökte få upp mig och dansa. Livsglädje. Vad är det? Om hon bara visste att jag verkligen inte har någon livsglädje kvar. Har inte mamma det heller menar du? Eller menar du att livsglädje är något man bara har i vissa tillfällen? Jag fattar ingenting. "Jag vet att du vill slå mig i ansiktet nu när jag säger det". Ja det ville jag verkligen. Kände hur det börjad koka inombords. Men jag kunde inte vara arg på henne heller för hon hade tidigare på kvällen, mycket nyktare sagt till mig "du ser ut som en sån i magasinerna, så snygg". Även fast jag vet att det inte var sant så vart jag glad. Finns det hopp? Ne just nu finns det inte det för mig. Hmm livsglädje. Jag har glömt bort. Mitt hjärta är så tomt. Jag svekte fyra glas champage. Då vart jag glad. Glömde bort att min egen livsglädje var borta, medans mammas sprudlade. Och nu sitter jag här och tänker. Jag har massor planer, men bara ett halvår framåt. Två veckor sen snackade jag och tre kompisar om att åka till Tyskland, Tomorrowland. "Vi åker inte denna sommar, utan nästa, för vi ska göra så mycket kul denna sommar". Jag fick en stor klump i magen. Det är 1,5 år kvar. Jag kan verkligen inte planera så långt framåt. För jag vet inte hur allt kommer se ut då. Och förlåt... men kommer jag leva då. Förlåt att jag säger det. Men så är det. Jag har svårt att se mig själv om 1,5 år. När folk frågar om min framtid, om vad jag vill göra efter skolan så svarar jag att jag vill åka till USA och vara au pair. Och det vill jag verkligen. Men jag säger det mest för att gör folket som frågar nöjda. För det är bara en dröm. När jag tänker på framtiden är det svart. Som att det inte finns. Att det som jag säger till folket bara är en påhittad illustration av vad mitt sinne kan kompinera ihop. Men egentligen är det svart och dött. Det är svårt. Och just detta år har vart det värsta året i hela mitt liv. Jag har aldrig varit med om något jobbigare. Ensamt. Sorgligt. Hårt. Slitigt. Och det var då jag blev deprimerad. Under 2010. Vad ska jag gör under 2011 som ska få mig att må bättre? Jag har ingen aning. För det enda som håller mig gående är nu drömmen om att bli smal. Mina nyårslöften är:
- Godisförbud under hela 2011.
Blir av med mitt fruktansvärka sockerberoende. Men kommer tillåta chips, glass, popcorn och naturgodis med yoghurt överdrag. Annars kommer det inte gå. Sätta upp realistiska mål här. Bli av med mitt chokladberoende.
- Leva
Ja, inte dö.

För vem ska jag tro på när allt är såhär? Låter ur mina högtalare. Ja vem ska jag tro på? Jag sitter här. Klockan är 5 och jag skriver ett dö långt inlägg på en blogg som handlar hur illa mitt liv är. Vad hade jag gjort utan bloggen. Faktiskt. Jag har tänkt på det måånga gånger. De gånger det känns skit. Bara skriva. Stockholm i mitt hjärta, drömmarnas stad det är du. Dånar nu. 'Så mycket bättre' soundtracken. Jag vill inte sova. Har förmycket jag borde göra. För mycket jag borde ta tag i. Kan inte slappna av och sova. Sitter och funderar på imorgon. Tror det kommer bli kul. Jag kommer dricka så mycket att jag inte bryr mig längre. Stänger ner för en kväll. Men tankarna finns hemma och dom finns kvar där när jag nyktar till. Jag har köpt en snygg kläning till nyår. Men jag kan inte ha den. Jag är helt ärligt för fet. Det går inte. - minst 7 kg. Då kanske det går. Mitt hjärta är tomt men snart spricker det för det inte längre pumpa runt i min omöjliga kropp. Hjärtat pumpar runt något i mina ådror. Blod. Blodet svart. Hjärtat klarar inte av svart blod. Jag har börjat lägga mer energi på mitt yttre för att lura mer folk. Lura mina närmaste vänner. Hemskt. Och just nu vill jag aldrig tillbaka till skolan. Vill hoppa av och ligga i sängen hela dagarna. Jag undrar vad bup kommer säga. Ska dit på måndag. Ska till läkaren. Och nu kom jag på att jag har allt för lite sprit för att dämpa alla dessa känslor imorgon. Jag vill ha minnesluckor. Göra saker som jag sen ångrar. Dansa på bord. Vara mänsklig.

Tankar&funderingar | | 13 kommentarer |

Humörsvängningar, big time!



Så jävla sjukt. Något hände. Inom mig. Loggade in på hotmail och jag hade fått ett mail från bästa Kip. Fick sätta mig ner och jag fick tårar i ögonon. Det var nog då det hände något. Energi. Ljus. Lite styrka kom tillbaka. Allt känns inte lika värdelöst och hopplöst längre. Ser lite hopp. Sånna ord är guld värda och jag har Kip att tacka för den styrka jag nu fick. Jag kommer orka ta mig upp från sängen imorgon. Jag lyssnar på musik som alltid har fått mig på bättre humör och nu boostas det ännu mer. Hur sjukt är inte detta då? Jag var nära på att ge upp tidigare ikväll. Eller jag hade gett upp istortsätt. Humörsvängningar? Big time! Men bra ändå, för jag vet inte vart jag hade tagit vägen om natten hade fortsatt likadant som kvällen började.
Så nu tänker jag, kl 01:58 hoppa in i duschen. Betrakta mitt fett ännu en gång, komma på att jag inte kan äta mer skit och sen sätta på mitt element på max så jag nån gång kan sova. Jani, jag ser ljuset igen. Även om jag känner för att gråta så vet jag att om vågen är snäll på nyår så kommer jag vara för glad för att gråta.
Tvättar bort de intorkade tårarna och ser reser mig upp igen.
Vardag&allmänt | | 3 kommentarer |

Men det är när man ser att man blöder det gör ont



Jag är så trött. Jag har försökt de senaste veckorna att vara glad men när svackorna då kommer, då kommer dom hårt. Allt känns så jävla dåligt. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Jag vågar inte ställa mig på vågen, för jag bara failar. Hallonplanen sprack. Jag är bara misslyckad. Jag kommer aldrig gå ner i vikt. Min kropp är van vid träningen att den hjälper väl inget. Chokladen hjälper inte, men ändå äter jag! Jag är trött och helt slut. Började gråta när jag var påväg hem, det var "längesen" jag grät. Jag har hållt allt inne, bara för att jag ska vara glad och lycklig. Men det är ju det sista jag är egentligen. Jag äter för att dämpa något annat som borde tas hand om. Jag borde göra något åt detta. Men vad ska jag göra? Jag vet inte det. Ska jag hoppas att antideprisiva ska hjälpa? Men sen då, om jag tar dom blir jag glad då. Blir jag glad sålänge jag tar mina tabletter? Det vill jag inte, jag vill kunna vara lycklig. Lycklig utan tabletter. Och nu känner jag för att proppa i mig mer choklad bara för detta blir det jobbigt att tänka på. Jag är svag. Jag känner mig som ett hån mot Ana och allt som har med smalhet och allt fint att göra. Jag har ingen ätstörning, hade jag haft det hade jag inte varit smal då? Men jag är inte smal. Allt jag ser när jag kollar på mig själv är fett. Inget fint fett, inte alls. På mig är fett inte fint alls. Det är överflödigt. Jag vill kunna gå i ett linne och känna mig riktigt trygg i mig själv. Känna att jag är fin. När jag går ute så känner jag hur alla ögon bränner hål i mitt psyke. För jag vet att de kollar och äcklas. Av allt mitt fett. Jag är så tjock att om jag går förbi teven missar du en hel säsong av Prison Break. Jag är så tjock att den enda helbild de har av mig är tagen från en satellit. Jag vill inte fira nyår långre. Jag vill inte ta på mig min klänning som jag köpte till nyår, för jag är så tjock. Alltså äckligt fet. Jag säger bara det.. ett hån. Ett stort fett hån. Jag vill inte fira nyår. Kan man hoppa över nyår? Jag orkar inte mer. Jag vill ge upp. Lägga mig i sängen och sova bort hela januari, gärna februari med. Ge upp, jag får må dåligt resten av mitt liv. Jag är inte värd mer ändå!

Jag har bestämt mig. Jag ger ut min vanliga blogg till er som vill följa den. Den är inte intressant, inte bra. Men säg till om ni vill ha den.
Jag vet egentligen inte vad jag tjänar på att ge ut den till er, men det kanske ger en bredare (hahahh) bild av mig. Inte bara sånt här "buhu, jag mår dåligt". För det kan man inet skriva om då samma sätt där. Även om jag faktiskt gör det ibland, med lite cencur!

Nu åker jag till gymmet. Först ska jag äta (ett hån, ett stort fett hån)

Upp