Här blev jag den jag är

Tänk er en badboll. Hur man trycker ner den under vattnet. Hur det går, men tillslut måste man släppa och när man släpper stutsar den upp på hakan.
Jag trycker ner den där bollen djupare och djupare ner i vattnet. Trampar på den för att det ska stanna där nere. Även om jag vet att den kommer slå mig på hakan ännu hårdare sen.

Helt ärligt. Det där sa min psykolog till mig. Att jag håller ner en boll under vattnet. Påsätt och vis gör jag det. Men jag vet inte vad det är jag håller nere. Vad representerar den där bollen? Mamma? Pappa? Ätstörning?
Sen. Igår kom det. Det handlar om min självkänsla. Den är så låg. Men jag går runt och nästan visar att jag har bra självskänsla. Bara för den är så dålig. Igår. Mina bästa vänner var och åt glass och de frågade inte mig. Direkt kom det då. Bollen. På hakan.
Är jag så misslyckad?
Jag är verkligen så dålig som jag tror!
Men tror jag helt seriöst de vill vara med mig?!
Jag satt med några gamla kompisar på en uteservering och drack cider. Hade en jättemysig kväll. Träffade en mysig kille som jag aldrig träffat förut. När jag sen får veta att de var och åt glass. Utan att ha smsat mig på hela dagen så gick jag och beställde två shots och en cider i baren.
Självkänslan är mitt största hot.
Jag kan inte vara bland mycket folk. Hela tiden behöva tänka på hur dom ser på mig. Hela tiden vara uppmärksam. Hela tiden ha ögon i nacken om någon kollar eller inte kollar. Om någon kollar på min tröja. Den var ful. Bränner den när jag kommer hem. Blir helt slut av att bara gå på stan en timme. Inte för det är stressigt. För jag hela tiden varje sekund tänker på allt. Mina bästa vänner är de jag kan vara med utan att behöva känna mig obekväm. De jag inte behövde ha dålig självkänsla av och med.
Jag totalt kraschade. Gick ännu en gång hem till C. BEKRÄFTELSE. Det är allt det med C handlar om. Bekräftelse. Sex för honom. Bekräftelse för mig.
Sen kom det fram att de först hade träffats hemma och skulle planera för deras resa nästa vecka (som de frågat om jag vill hänga med på, men jag har sagt nej för pengar är knapert). Att de sen hade gått och ätit glass och sen gått hem till sig. Inget mer. Hade verkligen ingenting med mig att göra. Det är det jag måste jobba på.

Min psykolog "knäckte den nöten" för mig i fredags. Reflekterade tillbaka till min ätstörning. 5 klio lättare skulle göra mig lyckligare. (Pröva 15 kilo)
Det jobbiga är att jag vet all fakta. Jag vet att de egentligen inte kollar på min tröja för den är ful. Att det med vännerna inte hade något med mig. Men det är så oerhört lätt att förstå och erkänna när jag sitter här. I min fristad. Där jag är bekväm. Fri. Och ingen kan kolla på mig.
Jag vet att så många känner igen sig i detta. För så är det nästan för alla  tjejer. Att man måste hela tiden tänka på hur man beter sig, säger och äter bland mycket folk. Det är gör allt. Man äter inte mycket även om man inte har en ätstörning, just för hur annat folk skulle kolla på än. Eller så vill man på något sätt ändå ha lite koll på sin vikt. Kvinnor. Det är så det är. Men det är stor skillnad på en tjej som tänker på sin vikt och en tjej som har en allvarlig ätstörning.
Jag erkände för ganska längesedan att jag hade bulimi. Min dietist fick mig att erkänna. Jag förstod det när man hade ätit upp till 10 000 kcal på en gång. Och sen kräkas till blodet kom. När hjärtat högg till efter en kräkomgång. När jag stannde hemma en hel termin från skolan för att hetsa varje dag, flera gånger om dagen. Det ska inte vara så. Jag vet det. Jag vet att hur mitt liv är uppbyggt och de stolparna som hålller upp mitt liv just nu. De är verkligen inte hållbara.

blablabla. Går väl hem till C ikväll med.
Jag trodde på vad farmor sa om skatten vid slutet av regnbågen. TIlls jag en dag såg regnbågen i hennes vattenspridare.

Vardag&allmänt | | 6 kommentarer |

Can I make it better?

En sån värdelös klump. Klump. Det är vad jag är. En sak. Den, det. Det är jag. Är helt förstörd. Skulle jag, som människa, ha ett värde? Nej. Slutat betraktat mig som något speciellt. Som någon att tycka om. Som någon man bryr sig om. Ett objekt. Inte bara sexobjekt. Ett objekt. Slutat tro att det spelar någon roll om jag lever.
Känslan av att vara värdelös. Den tar över allt.
Att jag inte ens har någon kontroll. Det skrämmer mig. Citerar supersize VS superskinny "När hon äter så lyser hennes ögon upp av lycka" - pojkvän till en tjej med bulimi nervosa. Hon säger själv "Jag älskar mat. choklad, ost, pasta. Men jag kan inte behålla det." Hur hon inte klarade av att sluta äta. Att hennes kräkningar inte berodde på att hon ville bli några kilo smalare. Låg självskänsla och dåligt självförtroende.
Precis där. Där har vi det.
Men skammen av att precis ha ätit tre 200g choklad, en kladdkaka, 1 kg godis och tre mackor med mycket smör och ost på, den skammen gör att jag trycker i mig två skålar yoghurt med musli och fem mackor till. Allt blir förmycket. Det ska inte vara så. Men just i den stunden skulle vem som helst se på mig att det är något som släpper. Hur mina ögon lyser upp av lycka, precis som tjejen i programmet. Hur jag slipper tänka. Men sen kommer ångesten. Ångest ångest. Kramar om magen med armarna.
Lyckan när man äter. Lyckan av att känna lycka den försvinner snabbt. Så fort man slutar äta. Då den sista mackan tar slut. Då förstår man hur illa allt är. Och det finns inget annat än att gå in på toan. Det gör ont. Det rinner blod från näsan.
Bantningspillerna på mitt bord. Tar två. Går ut och röker och hela huvudet snurrar. Det bli svart och jag älskar det.

Vardag&allmänt | | 3 kommentarer |

fuck it

fastar tills jag dör. tjohej!
Upp