Problem#1

Jag ligger ofta, sent på kvällen och tänker på hur mitt liv kommer bli. Hur jag kommer hantera saker som sker, men framför allt, hur folket kommer reagera på min viktnedgång. 
För det är de det har handlat om sen jag var liten. Att vara smal. Då är man perfekt på utsidan. 

Jag har idag, sju år efter att jag startade denna blogg en otrolig pojkvän. Han är helt otrolig. Jag har aldrig varit såhär förälskad i någon som jag är i honom. Jag har aldrig ens känt denna kärlek för någon som jag gör för honom. 
Han har alltid fått mig att att känna mig just det, Perfekt med stort P. Perfekt för jag är jag. Jag har aldrig känt att han vill ha mig på något annat sätt. Varken smalare eller tjockare. Jag är perfekt för jag är jag. Vilken känsla. Det är... perfekt. 

Tills vi hade ett bråk, ett mental breakdown från bådas sida. Vi bråkar inte ofta, vi kan bli irriterade på varandra men det lägger sig fort och så pussas vi ist. Men denna dag så tänkte inte jag klart och han såg mörkt. Det blev en krock som skakade allt. Jag är fortfarande skakis och tårarna ligger och bränner bakom ögonen. Även om själva bråket är löst. 
Men jag var påväg att gå utanför dörren och lämna tillbaka hans nyckel till lägenheten. Slutet på vår historia. Den historia som i bådas huvuden skulle fortsätta och i framtiden bildas en familj. Han var och är mitt allt, hur ostadigt allt än är i mitt liv så har han alltid varit min sten. Det enda jag varit hundra procent säker på. Vilken känsla va?
Men marken jag stod på försvann och det känns som jag fortfarande faller. Den känslan jag går och bär på är fruktansvärd. 
Vi är ihop men vi måste jobba på några saker eller rättare sagt jag måste backa. 
Att mitt mående under dessa sju åren har varit svajiga är rätt klart och även om jag är starkare idag så påverkas jag än. Vilket ledde till att när min sten, mitt allt började må dåligt så ville, kunde eller vågade han inte uttrycka sig. För han ville vara min sten, fast han egentligen var mjuk. 

Problemet i det hela är nu att jag vågar inte göra något. Jag vågar inte ens uttrycka en åsikt, utan håller bara med för att inte vara jobbig. Fokus är på honom nu. Mina problem får vänta, eller begravas. 
Jag är rädd hur detta kommer utveckas. 
För det sista jag vill är att förlora honom. 
Jag antar då att det näst sista jag vill är att bli sjuk igen. 
 
Vad ska jag göra nu? 
Jag måste backa. Sju steg bakåt. 
Fortsättning förljer...
Vardag&allmänt | | Kommentera |

Lägesedan nu. Hej, någon kvar?

Hej, är det någon kvar här?
 
Jag behöver skriva av mig. Pojkvännen och jag gjorde slut för mer än ett halv år sen, det var jag som gjorde slut. Jag saknar honom så sjukt mycket, inte som pojkvän utan som kompis. Vi pratar lite men jag vill inte vara för på för att inte ge honom falska förhoppningar. Men herregud vad jag saknar honom. Det känns som jag förlorat min bästa vän!

Jag är nere i min lägsta vikt någonsin och den fortsätter gå neråt. Om det fortsätter i denna tank kommer jag hamna på Mando igen. Vilket jag verkligen inte vill. Känns som jag äter hela tiden (vilket jag kanske inte gör) men jag har noll aptit. 
Hela mitt liv jobbar emot mig och behandlar mig som en bajspåse. Jag känner mig ledsen hela tiden, oroar mig och har ångest. Det är tungt. Jag vill så mycket, men inget går som jag vill och jobbar för. 

Förlåt att jag gör denna komplingen.. men just nu har jag killar runt varje hörn som vill ha mig. Komiskt eftersom jag är numera smal. 
Jag börjar givetvis tycka om den killen som minst vill ha ett förhållande, endast sex och jag dumpar den kille som faktiskt ville ha hela mig, hjälpa mig i min depression. GIRL LOGIC?


Vardag&allmänt | | 3 kommentarer |

Mina dagar

Jag vaknar på morgnonen, skrattar åt solen. Spegeln besviker mig igen, är jag den enda?
 
Jag hör hur min inneboende och hennes dotter stänger ytterdörren, väntar några minuter innan jag går ur sängen. Kollar på klockan och ser att det är lunchtid. 
Nu börjas det. 
Jag sätter på tvn och börjar rensa kylskåpet. 
Helt plötsligt är kl 16 och jag sitter i fosterställning framför tvn. Framför mig, på bordet, ligger en stor hög av skräp. 
Ett pringles-rör.
Två mozarella förpackningar.
En parmakinka förpackning.
Två Mer. juice paket.
En 300 g salt och vinäger chips. 
Två 200 g choklad.
Två matlådor med spagetti och köttfärsås.
Tio piggilin, glass papper.
En b&j glass bägare. 
En hallonkräm förpackning. 
En stor Nutella.
Och två 1,5 l tomma Pepsi max.
 
Och jag har hängt över toaletten åtta gånger. Jag börjar städa, gömma och glömma vad som hänt. Sen lägger jag mig ner på soffan och somnar. Vaknar några timmar senare och börjar svepa vin. 
oh heaven sweet jesus, härliga vin. Fina vin. Får en fin och mysig känsla i kroppen. 
Senare kommer min pojkvän hem efter jobbet. Han frågar efter en puss men jag nekar direkt. Även fast jag druckit fyra glas vin blir tankarna för jobbiga och jag går in i duschen. Sätter mig mot väggen men vattenstrålen mot bröstet. Kommer ur duschen som en ny människa. Smörjer in kroppen med Body butter med lukt av blueberry. Skrubbar ansiktet och smörer in det med fräsch nattkräm. Borstar tänderna och betraktar mig själv i spegeln. 
 
Vilken otroligt patetisk människa. Vilken ynklig och värdelös person. 
 
Pojkvännen låg redan i sängen med mobilen allt för nära ansiktet. Jag kryper under hans täcke och gränslar honom. Han kollar funderande på mig. Det är två och en halv månad sedan vi hade sex. Han försöker kyssa mig men jag vänder bort huvudet. 
Efteråt kände jag mig nöjd, inte för sexet var på något sätt tillfredställande. Men jag kände mig som en flickvän. Men frågan kommer självklart
- Varför vägrar du kyssa mig?
Och igen känner jag mig som världens sämsta person. 
 
DÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖD.
 
Upp