Jag känner, att ödet är i våra händer
Och där blev man dissad.
Att jag inte är vant mig än vid att bli dissad?!
Jag känner mig svag och frusterad. Eller mest känslig och ledsen. Ingenting går bra just nu. Jag mailade min gamla psykolog för några veckor sen och bad om en remiss hit till Stockholm. Skulle behöva den där jävla remissen nu. Är så trött på detta.
Jag gjorde iordning mat tidigare idag. Quornfile med sallad. Inget att heja för, men det är en måltid iaf. Sen ska jag lyfta ner ett glas från hyllan och stöter imot tallriken så den åker ner på golvet. Jag skiter i allt och slänger maten, går och lägger mig och har ännu inte ätit något.
Ingenting går bra nu. Känner mig så sjukt ensam, jag är jävligt ensam för tillfället också. Eller det känns nog bara som så för jag just blivit dissad.
Jag tyckte om honom. Han tyckte om mig med. Men det var förtidigt att inleda något eller något sånt. Jag vet inte.
Är ensam, utelämnad och förvirrad som fan.
