Problem#1

Jag ligger ofta, sent på kvällen och tänker på hur mitt liv kommer bli. Hur jag kommer hantera saker som sker, men framför allt, hur folket kommer reagera på min viktnedgång. 
För det är de det har handlat om sen jag var liten. Att vara smal. Då är man perfekt på utsidan. 

Jag har idag, sju år efter att jag startade denna blogg en otrolig pojkvän. Han är helt otrolig. Jag har aldrig varit såhär förälskad i någon som jag är i honom. Jag har aldrig ens känt denna kärlek för någon som jag gör för honom. 
Han har alltid fått mig att att känna mig just det, Perfekt med stort P. Perfekt för jag är jag. Jag har aldrig känt att han vill ha mig på något annat sätt. Varken smalare eller tjockare. Jag är perfekt för jag är jag. Vilken känsla. Det är... perfekt. 

Tills vi hade ett bråk, ett mental breakdown från bådas sida. Vi bråkar inte ofta, vi kan bli irriterade på varandra men det lägger sig fort och så pussas vi ist. Men denna dag så tänkte inte jag klart och han såg mörkt. Det blev en krock som skakade allt. Jag är fortfarande skakis och tårarna ligger och bränner bakom ögonen. Även om själva bråket är löst. 
Men jag var påväg att gå utanför dörren och lämna tillbaka hans nyckel till lägenheten. Slutet på vår historia. Den historia som i bådas huvuden skulle fortsätta och i framtiden bildas en familj. Han var och är mitt allt, hur ostadigt allt än är i mitt liv så har han alltid varit min sten. Det enda jag varit hundra procent säker på. Vilken känsla va?
Men marken jag stod på försvann och det känns som jag fortfarande faller. Den känslan jag går och bär på är fruktansvärd. 
Vi är ihop men vi måste jobba på några saker eller rättare sagt jag måste backa. 
Att mitt mående under dessa sju åren har varit svajiga är rätt klart och även om jag är starkare idag så påverkas jag än. Vilket ledde till att när min sten, mitt allt började må dåligt så ville, kunde eller vågade han inte uttrycka sig. För han ville vara min sten, fast han egentligen var mjuk. 

Problemet i det hela är nu att jag vågar inte göra något. Jag vågar inte ens uttrycka en åsikt, utan håller bara med för att inte vara jobbig. Fokus är på honom nu. Mina problem får vänta, eller begravas. 
Jag är rädd hur detta kommer utveckas. 
För det sista jag vill är att förlora honom. 
Jag antar då att det näst sista jag vill är att bli sjuk igen. 
 
Vad ska jag göra nu? 
Jag måste backa. Sju steg bakåt. 
Fortsättning förljer...
Vardag&allmänt | | Kommentera |
Upp