Vill vara mänsklig igen



Mitt hjärta är helt tomt. Ekar när man ropar. Men ändå ingen som svarar, inte ens ekot. Så tomt. Jag känner inte hunger, jag känner inte heller när jag är mätt. Kan inte förklara direkt, men jag känner inte när det tar stopp. Jag kan fortsätta att äta. Men när jag väl äter är jag inte hungrig, utan jag äter för att.. känns bra för en ynka sekund och sen får jag lust att gå och lägga mig. Breda ut mig i sängen för jag känner hur kalorierna strömmar i hela min kropp. Som gift. Jag äter flera gram av choklad för att jag mår dåligt och jag tror att chokladen ska lindra. Men samtidigt straffa mig själv. Men den hjälper ingenting. Verkligen ingenting. Mer skada än nytta. Sen ligger jag vid toaletten med två fingrar i halsen. Hela kroppen rycker och tvister i obehag. Men min hjärna och själ mår bra av att spy upp det jag just ha ätit. Jag mår bra av det, av att känna sig tom. Jag vet att kroppen inte mår bra av att spy, men det är ännu ett sätt att tortera mig själv. Att få mig själv att må så dåligt att jag tillslut inte orkar mer. Massor små saker som får mig att falla ihop på marken. Jag vill träna så hårt och så länge tills det blir svart och jag svimmar. Men jag kan inte göra det. Har prövat så många gånger. Fastat och tränat i flera timmar. Svettats. Men ändå kan jag stå på crosstrainern och trampa. Jag vill svimma. Försvinna för några sekunder. Inget är längre som det brukar. Jag vill inte att mamma ska ta på mig. Irriterar mig på att han går runt och pustar och stonkar. Jag äcklas av se henne äta. Jag vill aldrig bli som min mamma. "Du kommer vara glad av att se din mamma med denna livsglädje när du blir äldre". Det sa en av mammas kompisar till mig ikväll när mamma stod full framför soffan och dansade medans jag var irriterad och sur för hon tog på mig och försökte få upp mig och dansa. Livsglädje. Vad är det? Om hon bara visste att jag verkligen inte har någon livsglädje kvar. Har inte mamma det heller menar du? Eller menar du att livsglädje är något man bara har i vissa tillfällen? Jag fattar ingenting. "Jag vet att du vill slå mig i ansiktet nu när jag säger det". Ja det ville jag verkligen. Kände hur det börjad koka inombords. Men jag kunde inte vara arg på henne heller för hon hade tidigare på kvällen, mycket nyktare sagt till mig "du ser ut som en sån i magasinerna, så snygg". Även fast jag vet att det inte var sant så vart jag glad. Finns det hopp? Ne just nu finns det inte det för mig. Hmm livsglädje. Jag har glömt bort. Mitt hjärta är så tomt. Jag svekte fyra glas champage. Då vart jag glad. Glömde bort att min egen livsglädje var borta, medans mammas sprudlade. Och nu sitter jag här och tänker. Jag har massor planer, men bara ett halvår framåt. Två veckor sen snackade jag och tre kompisar om att åka till Tyskland, Tomorrowland. "Vi åker inte denna sommar, utan nästa, för vi ska göra så mycket kul denna sommar". Jag fick en stor klump i magen. Det är 1,5 år kvar. Jag kan verkligen inte planera så långt framåt. För jag vet inte hur allt kommer se ut då. Och förlåt... men kommer jag leva då. Förlåt att jag säger det. Men så är det. Jag har svårt att se mig själv om 1,5 år. När folk frågar om min framtid, om vad jag vill göra efter skolan så svarar jag att jag vill åka till USA och vara au pair. Och det vill jag verkligen. Men jag säger det mest för att gör folket som frågar nöjda. För det är bara en dröm. När jag tänker på framtiden är det svart. Som att det inte finns. Att det som jag säger till folket bara är en påhittad illustration av vad mitt sinne kan kompinera ihop. Men egentligen är det svart och dött. Det är svårt. Och just detta år har vart det värsta året i hela mitt liv. Jag har aldrig varit med om något jobbigare. Ensamt. Sorgligt. Hårt. Slitigt. Och det var då jag blev deprimerad. Under 2010. Vad ska jag gör under 2011 som ska få mig att må bättre? Jag har ingen aning. För det enda som håller mig gående är nu drömmen om att bli smal. Mina nyårslöften är:
- Godisförbud under hela 2011.
Blir av med mitt fruktansvärka sockerberoende. Men kommer tillåta chips, glass, popcorn och naturgodis med yoghurt överdrag. Annars kommer det inte gå. Sätta upp realistiska mål här. Bli av med mitt chokladberoende.
- Leva
Ja, inte dö.

För vem ska jag tro på när allt är såhär? Låter ur mina högtalare. Ja vem ska jag tro på? Jag sitter här. Klockan är 5 och jag skriver ett dö långt inlägg på en blogg som handlar hur illa mitt liv är. Vad hade jag gjort utan bloggen. Faktiskt. Jag har tänkt på det måånga gånger. De gånger det känns skit. Bara skriva. Stockholm i mitt hjärta, drömmarnas stad det är du. Dånar nu. 'Så mycket bättre' soundtracken. Jag vill inte sova. Har förmycket jag borde göra. För mycket jag borde ta tag i. Kan inte slappna av och sova. Sitter och funderar på imorgon. Tror det kommer bli kul. Jag kommer dricka så mycket att jag inte bryr mig längre. Stänger ner för en kväll. Men tankarna finns hemma och dom finns kvar där när jag nyktar till. Jag har köpt en snygg kläning till nyår. Men jag kan inte ha den. Jag är helt ärligt för fet. Det går inte. - minst 7 kg. Då kanske det går. Mitt hjärta är tomt men snart spricker det för det inte längre pumpa runt i min omöjliga kropp. Hjärtat pumpar runt något i mina ådror. Blod. Blodet svart. Hjärtat klarar inte av svart blod. Jag har börjat lägga mer energi på mitt yttre för att lura mer folk. Lura mina närmaste vänner. Hemskt. Och just nu vill jag aldrig tillbaka till skolan. Vill hoppa av och ligga i sängen hela dagarna. Jag undrar vad bup kommer säga. Ska dit på måndag. Ska till läkaren. Och nu kom jag på att jag har allt för lite sprit för att dämpa alla dessa känslor imorgon. Jag vill ha minnesluckor. Göra saker som jag sen ångrar. Dansa på bord. Vara mänsklig.

Tankar&funderingar | |
#1 - - amanda:

Jag finns här. Jag finns här om du vill snacka, ha en kram eller bara sitta tyst, jag finns här. <3



Sv: åh du är så gullig! Tack, tusen tack! Jag hoppas det iallafall, jag vill vara den tjejen alla är avundsjuka på. Jag ska, VI ska. Du och jag narrow, vi ska vara så jävla fina i sommar

#2 - - Anonym:

<3333

#3 - - h2o:

sv: okej. nu har jag kollat igenom den också och jag blir bara mer och mer övertygad om hur fin du är. både utseendemässigt och på insidan. du skriver så klokt, jag vet att du är klok.

det känns som att vi är ganska lika också för jag går också runt och irriterar mig på andra. jag spydde också för att det var skönt för själen, inte för kroppen. men båda vi vet ju att det är ett resultat av att vi äter dåligt. man fungerar inte utan mat. man gör inte det. det betyder inte att man behöver vara överviktig för att må bra, men äter man regelbundet och "nyttigt" så tar kroppen hand om sig själv. svälter man sig själv kommer den cravea otroliga mängder choklad, pasta, smör osv sen när man egentligen inte ens vill ha det. jag har gått igenom alla stadium hundra gånger om och trots att jag inte vill erkänna det så mår jag bäst när jag är tvungen att äta. självklart inte i början och inte under tiden som jag äter, men jag märker på humöret att JAG mår bra. men det går bara inte om man hatar sig själv så mycket. som du säger, att du äter utan att känna smak, det ska inte vara så. då handlar det inte om att du är hungrig utan om att du mår dåligt och försöker döva känslorna. samma sak när man inte äter, för man ÄR ju hungrig, man förtränger bara känslorna.



jag säger inte att du inte ska gå uppfylla ditt mål eller att du ska gå upp 20 kg. men börja på rätt ände, prata med en psykolog, kämpa som fan för att börja gilla dig själv och se dig själv i spegeln sen. för det du ser nu, det är inte du. vi ser dig och tycker att du är fin, för det är du. det går inte att se sig själv som man ser ut när ögonen ser genom ett stort lager av självhat. det går inte när hjärnan är så tom för att man inte har ätit på 4 dagar. för ibland kan man ju känna benen, och känna att byxorna sitter löst, och se skillnad på måttbandet, men sen kollar man i spegeln och ser någon som har gått upp 20kg, inte gått ner 20kg. man lurar sig själv.



du kanske blir arg på mig nu, men speciellt nu efter att ha sett din vanliga blogg och bilderna på dig så kan jag bara inte hålla tyst. jag vet precis hur det är. jag önskar att någon hade försökt säga så till mig 3 år sen, eller att jag hade tagit mig själv till psykologen någon gång. för man kommer aldrig bli nöjd förrän man LÅTER sig själv bli nöjd, och man låter inte sig själv må bra om man hatar sig själv.



du är fin, fyfan vad du är fin. hör du? <3

#4 - - Lith:

Tack <3

#5 - - Stjärnmullvad:

Fingrade lite på skärmen när jag läste. Ibland liknar våra tankar varandra så mycket, fast du är bättre, såklart.

Fortsätt lev. När man dör så kan man aldrig komma tillbaka. Och någon gång, jo, någon gång, kommer man känna för en comeback, en sån där man tar över hela världen, och då finns det ingen möjlighet till det.

#6 - - Sandra:

Bra med realistiska mål, det kommer du klara enkelt:)

GOTT NYTT ÅR! Hoppas du haft en fantastisk kväll. Tack för en inspirerande blogg.

#7 - - h2o:

sv: vet du, det är därför det kallas smekmånaden. allt är bra i början. allt är bra innan man inser att man ligger på botten och inte vågar ta sig upp. jag VET, jag vill också bli smal mest av allt i hela världen. men det kommer aldrig hända för jag kommer aldrig se det om jag inte äter normalt och tränar regelbundet, samtidigt pluggar/jobbar och har ett liv och träffar vänner. för sitter man på sitt rum och tränar sjukligt mycket och har yrsel dygnet runt så ser man det inte. hur mycket man än vill se så går inte siffrorna på vågen ihop med spegelbilden.



vet du vad det tråkigaste är? att folk kommer kanske se, men du kommer inte längre bry dig, det kommer inte handla om det längre. eller som i mitt fall, även när jag gick ner så åt jag alltid mycket innan jag träffade någon för att svälla i vattenvikt. för att jag inte ville att folk skulle se eller ta ifrån mig min "trygghet". och även om de ser kommer de aldrig förstå, för man kan inte förstå förrän man har varit där själv, och det vill vi ju inte? vi vill inte att någon ska må så här dåligt. så varför ska vi det? och jag vet, det ltåer logiskt men det är så jävla svårt att vara snäll mot sig själv. det är därför det är viktigt att du får hjälp med att bygga på självförtroendet/självkänslan, så att du kan SE DIG SJÄLV, gilla dig själv, uppskatta dig själv.



du är det enda du har. du måste ta hand om dig.

jag hoppas verkligen att du får hjälp på bup, MEN, tabletter avgör inte allt. du måste tycka att du är värd att bli fri. ja fri, inte frisk. för det handlar om att bli fri från alla nedlåtande tankar.

jag vet att du kan om du vill och jag vet att det är svårt, men det börjar med att du måste gilla dig själv. annars kommer du vara fast i en ond spiral. om det inte är maten så är det träningen, eller killar eller knark. haha, wow låter som värsta kristna tanten här. men jag menar bara att tycker man inte att man förtjänar att vara lycklig så gör man dåliga val och det slutar med att man blir olycklig.



jag hoppas verkligen att du får hjälp med att bygga upp ditt inre och att du ser hur fin du är. för då, bara då kan du göra det här till ett bra år. och då kanske du ser en framtid, en ljus framtid. och sen sitter du på stranden i USA och känner att det var värt allt slit, för DU mår bra, och då spelar allt annat ingen roll. kram, du kan alltid prata med mig om du vill. och som jag sa innan, förlåt om jag är jobbig, jag vill bara inte att någon ska må så dåligt.

#8 - - +:

<3

tycker du är väldigt söt. såg på din andra blogg!

#9 - - Linda:

Jag känner igen mig i det du skriver. Kanske mer än du kan ana.



Och du är inte ensam.



En stor, stor, stor kram till dig.

#10 - - Sofi:

älskling, jag finns här <3

#11 - - jessie:

Hej



Hur gammal är du ?



Har du testat dietpiller ?

#12 - - narrow:

jag är 17 år och ja jag har dietpiller nu. stacker 4 heter dom

#13 - - sandra:

wow.. det där med att allt är svart om ett par år är samma här faktiskt så jävla dragiskt

Upp