Oroliga nätter

Benen går av sig själv. Hjärnan säger nej men hela min kropp skriker efter det som finns innanför dörren. 
Jag hör musik. Skratt.
Blir välkomnad med kramar och en lina kokain som redan låg uppdelad på ett glasbord. 
Tvekar inte ens. 
Fyra timmar. fem timmar. 
Vi skrattar, vi dansar. 
En lina. Två linor. 

Detta är bekanta från min hemstad. Människor jag aldrig trodde jag skulle få se igen. Människor jag inte hört ifrån på år. 
När jag mår så här dåligt försvinner allt förnuft. Jag får ofta höra att jag inte är 20 år i sättet. På jobbet och privat. Men när dessa tankar mörkar mitt sinne så blir mitt destruktiva beteende svårt att stå emot. Jag hatar mig själv, men har höga krav på mig själv för jag vet att jag klarar det. Jag måste ju klara det. 
Min älskade pojkvän kommer förmodligen lämna mig men jag bryr mig inte i det tillfället. 

Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om. Kommer ihåg att jag skrattade och varenda berskymmer var bortblåst. 
Jag går ut för att ta en cigg på balkongen, det blåser men jag känner inte vinden i håret. 
Där ute sitter en kille. Han tänder min cigg och jag sätter mig på en stol bredvid honom. Där blåste det inte. 
Vi började prata. Kommer inte ihåg vad vi pratade om och vi satt där ett tag. 
En timme. Två timmar.
Det börjar bli ljust igen och det blåser inte längre. Vi måste ha suttit där ett tag. 
Vi går in och musiken och människorna är dämpande. Ett lugn har lagt sig. Tar tag i kreditkortet och börjar separera substansen som ligger på bordet. 
Killen från balkongen tar tag i min handled
- Jag borde nog skjutsa hem dig. 
Jag kollar på honom och jag hör hans medlidande i rösten. Släpper kreditkortet och följer med honom till dörren. 

Det är då jag förstår vad jag gjort. Och jag ser hur mitt liv frånomed nu kommer se ut. Utan min pojkvän. Utan mina vänner. Förlora jobbet. Jag är arg men vill bara gråta för jag är så dum i huvudet. 

När vi kommer ner till gatan så ser jag honom. Han har brunt hår, bruna ögon och ett ärr på ena kinden. 
-Narrow, vad håller du på med? Varför är du här? Du vill inte vara med dessa personer. 
Förvånat svarar jag
- Men du är ju här, vet inte vad man ska kalla det? dubbelmoral.
- Det är just därför jag varnar dig. 
- Skjutsa mig bara till Bromma så tar jag bussen därifrån. 
- Jag skjutsar dig hem. 
- Nej, Bromma! 

Jag kollar på min mobil som jag inte haft på mig på hela natten. 
45 missade samtal. 
23 sms. 
4 inspelade röstmeddelande. 
Men ett sms sticker ut. 
"Du är anmäld saknad. Hör av dig till oss om allt är bra med dig, annars kommer du att Efterlysas inom 30 min. Mvh/missing people"
En tanke slog mig. Är det någon som bryr sig om mig?
Killen stannar bilen. Jag säger snabbt "tack" och öppnar dörren. Han tar tag i min handled och säger 
- Aldrig igen dessa människor. 
Jag stänger dörren och springer till bussen som ska ta mig hem. 
Ringer min pojkvän och börjar gråta. Han säger till mig att hoppa av bussen på närmaste hållplatsen. Han och hans syster kommer några minuter senare och hämtar mig med bilen. Hans syster springer ur bilen i tårar och kramar mig. Jag kliver sen in i baksätet och där sitter pojkvännen och gråter så han skakar. 

Min enda tanke är 
Hur kan någon bryr sig så mycket om en psykfall som mig?

Jag ska väl vara glad att denna gång vaknade jag inte upp av att någon sätter på mig.

 


Vardag&allmänt | |
#1 - - nadja:

började gråta av att läsa det här inlägget.

du är verkligen värd deras kärlek, försök att komma ihåg det!
<3

Upp