Om vi inte ändrar riktning hamnar vi vid vägens ände.

När jag var liten brukade jag hälla salt på sniglar. Jag ville se hur de löstes upp framför ögonen på mig. Grymheten är alltid kul på något sätt tills man förstår att man skadar någon.
Det skulle vara en sak att vara loser om ingen brydde sig om en, men i skolan betyder det att de aktivt söker upp en. Man är snigeln och de andra har allt salt. Och de har inget samvete.
Det finns ett ord vi lärde oss i SO - skadeglädje. Det är när man glädjs åt andras olycka, när man njuter av att se andra lida. Frågan är varför.
Jag tror att det delvis handlar om självbevarelsedrift. Och delvis för att en grupp alltid känner mig mer som en grupp när man håller ihop mot en fiende.
Det spelar ingen roll om fieden aldrig har gjort något ont - man måste låtsas att man hatar någon lite mer än vad man hatar sig själv.
Vet ni varför saltet funkar på sniglar? För det löses upp i vatten som är en del av snigel skinn, så vattnet som finns inne i kroppen börjar rinna ut. Snigeln torkar ut. Det fungerar på snäckor också. Och på blodiglar. Och på människor som jag.
Egentligen på alla människor som är för ömhudadeför att kunna försvara sig.
Vardag&allmänt | |
#1 - - Em:

❤ Jag blir ledsen av att läsa det här, över att det är så..

Upp