NARROW

Har många fina minnen tillsammans med dom. Så mycket skratt. Men ett förstort svek.

Min mamma och jag har under många år haft det svårt tillsammans. Sedan hon blev tillsammans med en kille som jag inte gillade. Värre blev det när jag mot min vilja skulle flytta ihop med denna man och hans två barn. Jag satte upp en hög och tjock mur. Mamma hade knappt någon dotter längre. Vi bråkade. Vi skrek. Vi sa knappt hej till varandra. Så höll det på ungefär ett år. Det blev jobbigare och jobbigare. Men jag pratade inte med någon om det. En dag kom jag sent till skolan. En klasskamrat såg hur jag var på gränsen till tårar. Hon drog med mig in i ett annat klassrum och jag gråt i hennes famn medans jag berättade allt. Jag torkade tårarna. Vi gick tillsammans ner till matsalen och där satt mina bästa vänner. De fyra som jag skulle göra allt för. En av dom vänder sig om och kollar på mig och säger "Fan Narrow, du är så jävla sur hela tiden".

Jag visade inte mina känslor mer. Jag grät inte. Jag klagade inte. Men jag hade redan förändrats. Den färgglada tjejen jag en gång var var lite mer grå. Muren mellan mamma och mig blev bredare och bredare. Tillslut fick mina kompisar nog. De lämnade mig. För jag vart sur så lätt, sur på småsaker. Där stod jag, själv.

Jag var 16 år nu och hade börjat gymnasiet. Den nya klassen var splittrad och allmänt konstig. Jag vart kompisar med två tjejer. Vi hade kul tillsammans, men det var i skolan. På min fritid låg jag hemma, framför tvn. Mammas sambo klagade på mig. Det var då det satte igång.

Jag ser mig själv som svartvit nu förtiden.