NARROW

Ingen förstår
"Hon äter igen, vad skönt"
Men du sitter där med mitt blod i dina händer. Mår du bättre bara för jag äter igen. Känner du dig lugn?
Din dotter ligger på det kalla kakelgolvet en trappa nedanför dig och gråter. Hennes armar är blodiga. Hennes lår har nya ärr.
Det är dina rakblad jag använder. De du inte ens orkat lägga undan.
Tårarna forsar ner. Smärtan är blind. Alla gropar föddes som små hål.
Kakelgolvet är outhärdligt kallt. I mitt huvud spelas en låt. Omvärlden finns inte.
Tabletterna är så nära. Närmare än de varit på länge. Godare än någonsin.
På senaste tiden har jag upptäckt en ny sida hos de flesta av mina vänner. Den otrogna, den ytliga, den falska, den mångfaldiga. En värld jag vill fixa. Jag vill avråda och förhindra den otrogna. Slutar med att jag ligger uppe besviken medans hon knullar. Jag vill bry mig om den ytliga för att visa att det finns en värld bakom de fina och snygga vänner den nu har. Men det är jag som inte längre är mig själv, jag har blivit ytlig. Den falska och mångfaldiga finns hela tiden i min tanke. En ful värld jag vill soppa ren, tvätta och polisera.
Men det går inte. Jag ligger på kakelgolvet med en pappa som ignorerar mina skrik. Vänner som bor tre hus ifrån mig och inte längre ringer. Killar som utnyttjar. Och jag får hårdare och hårdare skal.
Tabletter<3
Mitt i allt ska jag fokusera på att bli fri från en tvångstanke. Det går inte.