Underbara älskade hopplösa fallna själar

Min värld, min tro om att det någonsin kommer bli bättre faller. Den blir tyngre att hålla uppe. Hoppet. Modet. Tappat greppet om allt.
Jag går hem med brustet hjärta, medans han istället kunde runkat.
Jag är nu ute bland folk igen. Men det blir då så mycket svårare att hålla tankarna i styr. Allt får mig att vilja gömma mig under täcket. Varenda blick, varenda ord. Det är något som är så svårt med att vara bland mina bästa vänner. Det är så ansträngt. Det tar emot. Och jag hatar det. Jag hatar det!
Min bullimi är så stark. Har ett äckligt grepp om mig. Jag vill skrika till den lilla onda tanken, djävulen, helvetet. Men den skriker starkare och vinner alltid. Är jag så svag?

 

Vi som skulle hålla hand tills skelletet blev damm, du och jag.

Det här är ingen hjältesaga.

Det blir så ensamt.

Vardag&allmänt | |
#1 - - Blondie:

❤ Det är så sjukt jobbigt att fightas med matdemonerna. Det är inte svaghet, kära du... Monstren har bara lyckats ta sig in under huden och vad gör man då? =/

Puss

Upp