Låg mellan himmel och jord
Jag vill inte fortsätta såhär. Vad är det värt? Hur mycket har det inte förstört?
Det har raderat ut min befintlighet. Jag är inte längre den tjej jag brukade vara, den jag under många år byggt upp.
Där ligger rakbladet, framför mig. Är det värt det?
Det är inte värt någoting här i världen.
Så jag gör det inte. Inga fingrar i halsen, inga skärsår på armen.
Men tankarna fortsätter. De försvinner aldrig.
Jag tänker tillbaka på hur jag satt för lite mindre än ett år sedan. Efter nyår. Jag spydde en till fem gånger per dag. Mest det sist nämnda. Jag låg och sov hela dagarna. Skolkade flera veckor i taget. Varvade med att fasta några dagar men det gick över till oerhörd hets. Jag fattade inte varför. Varför jag inte längre hade den styrkan jag en gång haft. Förbannade mig över de kilon jag gått upp. Byggde upp en tjock mur. Höjer volymen på högtalarna och går in på toaletten efter middagen. Håret var så risigt och naglarna var blåa. Pga av brist på föda och de kompicationer som uppstått med mitt återkommade kräkandes. Det fanns inte i min vildaste fantasi att jag inte skulle spy.
Någongång måste man säga stopp. Säga stopp för sig själv. Förstå att och inse att nu får det räcka. Bryta en vana. Det är svårt. Oerhört svårt. Och det är ännu svårare att accepterna de förändringar som sker i och med detta. Jag vet. Jag har inte rikitgt accepterat det än. Jag har dagar då jag vaknar och känner att det är skit samma vad jag än gör med livet, att jag från och med idag ska fasta veckan ut. Men det funkar inte så. Man blir inte frisk så. Det gäller att förstå att man gör sig själv en stor tjänst när man sätter stopp.
Jag väntar fortfarande på att jag ska börja acceptera mig själv. Speciellt som 12 kg tyngre.
❤ det känns som om du tröstar mig, jag vet inte varför men jag vill absolut inte att du ska sluta skriva. förlåt om det hamnade under fel inlägg