NARROW

Jag satt och kollade runt på datorn och helt plötsligt skriver en tjej till mig på facebook. En tjej som jag brukade se på psyk när jag gick där. Hon gick på gymnasiet i stan och vi har gemensamma vänner.

Hon frågar mig hur jag har orkat att flytta till Stockholm.

Och det tog mig flera minuter att ens kunna börja tänka. Jag förstod precis vad hon menade men jag har verkligen inget svar. För jag vet inte.

På psyk sa min psykolog att jag måste stanna upp ibland och tänka efter. Så jag tänkte till nu.

Då brast det.

Jag är inte psykist frisk än. Det är långa vägar dit. Och nu sitter jag här ensam i Stockholm och ska klura ut det själv? Ja. Men nej, det kommer inte gå.

Jag kommer ihåg hur skönt rakbladen kändes mot min hud.

Jag kommer ihåg hjärtklappningen efter man spytt och jag njöt. Jag var inte rädd. Jag älskade att tortera mig själv.

Jag kommer ihåg de tre timmars mördarpassen på gymmet. Och jag gick därifrån pigg. Glad.

Jag kommer ihåg hur det blev svart för ögonen. Saker saknade konturer och man föll ner på golvet.

Och jag saknar det.

För vad har jag nu? När man bara vill förstöra och straffa sig själv?

Ingenting. Allt fastnar i huvdet.

Det hjälper inte att gråta. Har aldrig gjort.

Så nu sitter jag här själv, i Stockholm och ska klura ut det här själv.

HUR FAN DÅ?

Fan.