Jag sökte hjälp i en annan stad

Jag var mycket ung när mina föräldrar separerade. Jag kommer inte ens ihåg det. Så länge jag kommer ihåg det så har jag bott varannan vecka. Jämna hos mamma och ojämna hos pappa. Pappa bodde i ett stort hus där vi hyrde ut övervåningen. Mamma bodde i ett radhus i ett småbarns område. Fram och tillbaka mellan dessa hus. Två oliak rum. Ingen kändes mer hem än det andra. Jag trivdes. Tills jag kom upp i tonåren. Jag hatade att den blåa tröjan alltid skulle vara hos mamma när jag var stressad till skolan och jag var tvungen att cykla ifrån pappas hus en kall höst dag. Jag hatade att pappa inte hade en hårfön. Jag hatade att jag glömde mitt smink hos mamma hela tiden. Jag var så arg på mina föräldrar då. Över att de separerade. Jag såg mina kompisar som åt middag på kvällen med sin mamma och pappa. Medan sjag hade två ensamstående föräldrar som längtade till något annat än detta. Pappa spenderade alla lördagar på krogen. Lämnade mig hemma. Kom hem full. För att inte visa sig full för mig så gick han direkt och la sig. Men jag lärde mig under åren att det var smidigare om jag gick och la mig innan han kom hem. Då kunde ha somna vid tvn ist. Mamma som lagade tacos varje fredag. Det var som en religiös ritual. Tacomys varje fredag. Med dipp och grönsaker till "på spåret". Medans jag blev äldre så kollade jag inte med mamma på tv eller var hemma när pappa kom hem full. Jag var ute med mina kompisar. Mina äldre kompisar. Jag började dricka. Jag var så arg på mina föräldrar. Hur kunde de vara så själviska?
Idag när jag är några år äldre så kan jag inte vara mer glad över att mina föräldrar separerade. De är två motsatser. Mamma har koll, hon skriver upp och checkar av medans pappa knappt vet vad en kalender är. Jag vet hur det hade blivit om de hade stannat tilsammans.
Folk kan tycka att två människor som har barn tillsammas är just själviska om de skiljs. Just som jag tyckte.
"Stackars barn, de kommer få gå i terapi"
Men här står vi. Två olika familjer. Flera olika ögonfärg, hårfärg och ursprung.
Gissa vem det är som får gå i terapi. Barnen som har två föräldrar som stannar ihop pga av deras barn. Som har en djup förakt till varandra. Bråkar och otrohet.
Eller barnen som har föräldar som kan stå för vad som bli bäst för dom. Som gör det bästa av situationen.
Jag vet nu hur det hade blivit om mina föräldrar hade varit tillsammans. Och min tid hos psykologen har ingenting med att mina föräldrar separerade. Det är klart.

Vardag&allmänt | |
#1 - - Little J:

Det var djupt sagt och jag tror också att det är så. Mina föräldrar är skilda, men de flyttade tillsammans igen. Det har varit ett helvete. Jag har alltid önskat att de skulle flytta isär igen så det kan bli lugnt. Så man slipper alla dessa bråk om allt och ingenting.

Suck.. Alltid vill man ha det man inte kan få❤

#2 - - Little J:

Nee, men eller hur. Det är inte rätt mot någon.. Jo, fast nu så bor jag inte hemma längre tack och lov..

Pappa jobbade utomlands när jag var 6-16 och var hemma varannan helg, så det var väl mest därför först, men fy fan.. Min mamma är så galet elak, de saker hon kan göra och säga..



Nu vill han flytta, det har han velat några år. Helt galet. Men hon har inget jobb och vägrar gå till socialen och han har inte hjärta att slänga ut henne. Fast jag tycker han borde ha det. Hur illa det än låter.. ❤

Upp